Annica

Sitter här och tänker...Tänk när man va liten å skulle fylla år..man gick i flera veckor och bara längtade...Kvällen innan kunde man inte alls sova, man låg vaken näst intill hela natten, man vaknade jäte tidigt på morgon och bara väntade och väntade på att de skulle komma in och sjunga för en och man skulle få sina efterlängtade presenter...Härligt det var, å hela dagen var ens egen, man fick välja mat, å tårta å allt sånt...myspys var det..Eftersom jag fyller den här tiden så gick man ju alltid i skolan oxå på sin dag, om det inte var helg så klart...men det där med att hela klassen skulle sjunga för en och man fick berätta vad man fått för presenter...det var jätte pinsamt samtidigt som det var roligt att få känna att det var bara min dag.
Fast tänker man efter är det ju inte så värst pedagogiskt av lärare/förskolepersonal och liknande att fråga vad man fått i present på morgonen...det lär ju alltid finnas barn som tyvärr inte blir firade...ta bara dessa barn som är med i jehovas vitten (har de i tanken nu när jag läser om det i skolan på etiken) de firar ju inte födelsedagar, då när pedagogen frågar vad man fått å allt kan det ju säkert kännas jätte jobbigt för dessa barn...Svårt det där...
Undrar den dagen vi får barn med den där känslan att fylla år, om man känner den för sina barn, eller har man helt glömt bort hur det kändes å bara firar barnen på bästa mäjliga sätt men ändå inte själv känner hur barnet känner...det återstår att se...