Annica

Nu har snart 3 veckor gått med LCHF.
Klart jag saknar vissa saker ibland, men att se resultaten av vad detta ger så är det verkligen inte värt att äta en massa kolhydrater.
Att märka hur byxorna sitter lösare, byxor som jag haft svårt att få på mig sitter nu relativt löst, ett par av mysbyxor jag har åker ner hela tiden för att de är så stora. Att inse att visa tröjor inte sitter åt lika mycket, att med mina ögon se att magen minskar i omfång. DET gör detta verkligen värt en massa.
Det jag kan sakna är väl kanske att kunna ta en kaka vid fika, att kunna äta chips och godis. Men saknade är ändå inte så enorm att den inte går att motstå.
Jag saknar dock inte alls pasta, ris eller potatis, det klarar jag mig bra utan. Stuvade makaroner har jag haft lite sug efter, men annars inget.
Det är helt sjukt hur mycket som kan förändras på så kort tid.
Tänk att man kan göra allt detta utan att behöva svälta sig. Man får ju verkligen äta mat, god mat, utan att behöva vara hungrig. Tycker dessutom att det är stor skillnad på hunger och hunger. Förr när jag var hungrig så föll blodsockernivån ner till botten och jag fick huvudvärk och kunde känna mig yr. När jag hinner bli hungrig nu, så stannar det lixom där, jag blir hungrig, men känner inte några övriga besvär av det.

Aldrig, aldrig, aldrig att vi går tillbaka till att ligga i soffan och vräka i oss i stor påse godis eller en stor chipspåse som kunde ta slut på mindre än en timme.
Det är klart vi kunde förändrat våra liv genom att bara sluta äta godis och chips, vi hade ju så klart gått ner i vikt då med, men en sak är så säker, sötsuget håller i sig så länge man äter kolhydrater. Och att motstå ett enormt sötsug under resten av livet, det orkar man inte.

Är så stolt över att inte fuskat en endaste gång.